sofiuz

Sitter och här fixar med min musik, laddar över massa till ipoden. Såhär sent en fredagskväll när man sitter själv flyger tankarna omkring och jag minns hur bra allt var för bara ett år sen. Herregud vad jag saknar dig. Du förstår nog inte alls, men du betydde så himla mycket. Du var som min allra bästa vän, fast ändå mer. Ingen förstod som du, ingen var lika speciell och ändå så lik mig på något sätt. Du var den som fick mig att orka allt, även om du nog inte hade en aning om hur mycket du gjorde för mig. Jag älskar dig och jag saknar alla stunder med dig. Du fanns alltid där, du lyssnade, fastän du var så många mil bort. Jag har aldrig haft en vän som du, jag har upplevt mina bästa och viktigaste stunder med dig. Det gör så ont att inte ens kunna prata med dig längre, du var min räddning ur allt. Varför blev det såhär? varför var allt tvunget att ändras så himla mycket pga av en grej?
Jag trodde inte man kunde ha så här starka vänskapskänslor för någon att det gjorde så ont att mista någon på det här sättet. Jag vill bara ha en del av dig igen, min bästa vän. Jag älskar ju dig. <3 :(