sofiuz

Dagar gick och blev till veckor. innerst inne hade jag den där drömmen, som jag alltid haft om det omöjliga. Att den där personen skulle vänta på mig vid min dörr, att han bara fick en tanke och bestämde sig för att hälsa på mig. de var just de männsikor, oftast kändisar som jag drömde om. Att när jag kom hem stod de där, och väntade på mig. alltid när jag var påväg hem eller när jag låg i min säng hade jag dom små söta drömmarna. som en flykt, jag drömde mig bort och tillät mig vara lycklig i drömmen åtminstone. speciellt när jag var yngre låg jag och fantiserade ut hur just hans tankar var, att han bara helt plötsligt hade en anledning att komma, kom till just mitt hus utan nån som helast förvarning. det var så bekvämt att flyta in och tänka så.
nu tänkte jag så igen, med en inte alltför ovanlig kille. men jag visste, han skulle aldrig vara den som bara kom över sådär. aldrig.
men ikväll blev min dröm verklighet. det hände.
och jag märkte nu att mina drömmar förstorats upp som fan, vad var så speciellt med att någon ville hälsa på mig? varför gick jag runt och väntade?
så farligt och  nervöst var det ju inte, det var mysigt ja :) men inte så speciellt.
där sprack en av mina längsta drömmar. men det gör inget.