det omöhliga
när dagen blir natt, när glädjen blir till sorg, när solen blir till måne och när nykter blir till full, det är de känslorna man har inom sig får liv. Natten, en underskattad tid, finns för oss, den är fin, nästan lika fin som oss.
nu låter det här säkert onädigt djupt och kanske lite emotional(emo) men det spelar ingen roll. egentligen spelar ingenting någon roll. när vi vet vad vi vill, när vi vet vad vi vill slippa, då vet vi vilka vi är. vi känner oss själva. och inget spelar roll, förutom våra känslor.
jag må möjligtvis vara en aningen onykter, så tolka det här hur ni vill. men jag måste få utrycka något jag egentligen inte vill dölja.
det är du, det är du, det är verkligen dig jag älskar. hur mycket som har färändrats, hur mycket som än har skett, det spelar ingen roll. ingenting får mig att sluta avguda dig. för den du är, för den du blivit. även om det känns som du verkligen anstränger dig för att glömma mig, eller om du verkligen inte bryr dig längre, så går det inte end dag utan att du finns i mina tankar. det här låter väldigt em/fjortis/löjligt men det spelar ingen roll. det spelar ingen roll alls. för jag vet vad du har sagt, jag kommer aldrig glömma det. men jag tror bara inte du vet hur mycket du berörde mig, fortfarande berör mig. du är du, du jag trodde jag skulle spendera mitt liv med, en annan värld levde jag i. man förstår inte vad man hade förrän man förlorat det. jag har hört det uttrycket förrut, men aldrig tänkt så mycket på det. herregud vad jag önskar att jag tänkt mer på det. även om jag skulle gjort det kanske det inte skulle funkat. men jag kunde ändå hoppas. du kanske vet elller tror hur mycket jag ångrar mig, men du har inte en aning om vad jag tänker varenda natt du inte är här. i know, I love you.
och om du nu läser det här eller inte, spelar ingen roll. det är ju försent. jag orkar inte gå omrking och vara ledsen ändå. även om jag vet att det absolut är värt det, du är värd allting, så är det helt onödigt. du är klar med mig. jag vet. jag måste bara få sluddra ur mig lite skit om hur allt är. visst, jag klarar mig, det gör du mycket väl utan mig också, antagligen bättre enligt dig. men om du nu ser det här, får jag be dig om en sak. tänk på allt vi varit med om..alla minnen, allt vi gjort, skrattat åt, gråtit åt, allt vi hållit med om, alla småsaker. allt.
jag vet inte om du sett det som jag men jag såg dig som mitt allt, som jag sa, men för dig kanske det bara var ord. men du, jag önskar att du gav mig en chans, jag tror vi kunde fungera i ett liv tillsammans, inte som två olika världar hos dig som vi pratade om. jag tror att vi skulle fungera.
det här är bara flumm. glöm det, om du vill. tro på det, om du vill.
<3
